Om sanningen ska fram...

Idag har jag varit på ett bösök hos läkaren. Jag har som jag gör med allt annat jobbigt skjutit på besöket... Varit lite rädd för vad han ska säga. Jag har ju försökt för mig själv men nu in i det längsta försökt att dölja att jag faktiskt inte mår så bra igen, känner mig löjlig, misslyckad och gnällig... Men läkaren sa att det inte va bra att låtsas så här kommer saningen. Jag har fåå tillbaka trycket överbröstet, oron och vill bara sova... har svårt att somna och tröst äter hysteriskt. Nu är det så här att gudförbjude någon skulle tycka synd om mig nu så snälla gör inte det!!!! För det är INTE synd om mig! Jag skriver bara detta för att vara ärlig och inte förneka endel av mig och min depression som så fint min läkare säger.... Men jag skäms verkligen, jag känner så här: Jag har sedan jag blev sjukskriven (för 1 år sedan på tis nästa vecka) samlat på mig verktyg och redskap att använda mig av för att må, bättre och tillslut kunna må jätte toppen. Jag har använt några av vertygen för att bygga en redsakpbod att förvara dem i och även börjat bygga saker som ska hjälpa mig men nu plötsligt står boden där orörd och jag och gått förbi den, fast den stod där färdig att bara börja plocka i.... Hur tänker man då undrar jag och förmodligen alla andra?!? Hur kan man misslyckas så stort och ändå veta om det????? Iallafall tisdagskvällen och eftermiddagen spenderades i vågrättläge med ett citodon rus och migrän. Onsdagen Evelina hade med sig kompisen Rebecca hem för första gången och min mamma (mamzen) har varit här och ätit middag med oss och haft det mys! Dessutom har hon vikt tvätt och diskat förstår ni vilken lyx!!!! Yasmina fick läx hjälp av mormor och Hon läste även nattsaga för det små! Tack mamma för idag! Nu ska jag krypa ner i bingen bredvid en förlänge sedan sovande man som ska upp kl.3 för att jobba. Godnatt!