Hur vet man när det blir för mycket??

Det har krävt mycket hårt arbete det här halvåret som jag har mått dåligt och hatat mig själv, för att nå dit jag ändå kommit. Nu har jag uppnått en mer harmonisk sida hos mig själv som sakta men säkert börjat acceptera att jag är jag, och att det är mig och bara mig som jag kommer att ha den närmaste relationen med hela livet.

Samtidigt som det har varit superhärligt så har det varit en boxningsmatch mellan hjärta, känslor, förnuft och hjärna. Och jag vet att jag fortfarande har massor med jobb kvar men när blir det för mycket???

Det värsta jag vet är när människor helatiden måste hävda sig, stå i centrum och vara egoistiska. Att jobba med sig själv gör en ju väldigt fokuserad på sig själv och man tänker ju ständigt på att man ska tänka mer postivt och acceptera vem man är. Den här bloggen handlar ju mest om mig och vem jag är. Men vem är jag som som tror att någon vill läsa om mitt vardagsliv och hjärnboxningsmatcher???... samtidigt säger hjärnan att jag mest gör det för min egen skull... för att jag tycker det är kul och den faktiskt hjälpt mig att se, verkligen se vad man gör med sin vardag och vad man egenligen uträttar utan att tänka på det. Att man faktiskt tar mer tid till barnen, hemmet etc. Att den på något sätt svartpå vitt talar om för mig själv att jag faktiskt är en ganska hyfsad mamma som gör sitt bästa. Naturligtvis blir det ju också en liten kick att när man får en komentar en bekräftelse på att någon är intresserad av en.

Men jag är ju så rädd att det gör att man i stället tillslut blir odräglig och egoistisk...Jag tänkte mycket på det igår natt, då bråkade tankar och hjärna. Jag satt uppe sent för att jag hade svårt att sova och fnulade med min "layout" till bloggen. Jag la in en bild på mig själv och täkte sen : Vad ska människor tro? Att jag tycker att jag är snygg eller? Vad är det för egenkär person som tror att hon är nått? Jag tog bort bilden och satte dit en blomma i stället. Sen funderade jag ett tag till och la tillbaka bilden. Jag tycker om bilden, inte för att jag tycker att jag är snygg utan för att jag ser min egen förändring i bilden, i blicken, i leendet. Jag ser sjäv en förändring och jag börjar acceptera mig själv . Med alla olika skavanker och brister men det här kommer ju alltid att vara jag. Den där mirakelkvinnan som jag velat vara och ständigt strävat efter finns där redan fast i en annan skepnad. Min egen!